sjusovaren

I Sverige finns det en sak som vi undermedvetet tycker mer om än allting annat - att gnälla. Vi gnäller, och gnäller, och gnäller. All heder åt det. Nu skall jag kommentera en grej som det gnälls väldigt mycket på.

Något som får mycket, mycket skit, framför allt från ungdomar, är den svenska psykvården. Unga, självdestruktiva, psykiskt nedbrytna ungdomar, skrämmande stor del tjejer, tas in på psykvården för att helt enkelt förhindra dem från att fortsätta förstöra sig själva. En debatt pågår ständigt om vad man gör med dessa individer, som inte ser något ljus i någonting, som aldrig kan värdera sin egen insats eller förmåga korrekt, utan rakt igenom har inställningen att den egna individen och allmänheten är värdelös.
Och givetvis är det oerhört svårt att vända denna nedåtgående spiral att gå uppåt igen. Det är som att försöka göra en rutten banan mogen igen. Nåja, kanske inte riktigt så illa. Men om man ska hjälpa någon som mår så dåligt, så måste den själv ta initiativet, annars är det skvatt omöjligt.

Själv har jag pratat med många som befunnit sig i detta stadium av en individs befinnande. Några av dem har klarat att vända sin spiral rätt, så vitt jag vet lever alla fortfarande. Jag brukar försöka prata med dem, få dem att värdera sig själva och sina konstruktiva handlingar korrekt. Men jag har med tiden insett att jag inte är någon bra psykolog. Bara väldigt hjälpvillig. Det är också någonting som skall värderas högt!