Sämre underhållning är bättre underhållning.
Sämre underhållning är bättre underhållning, ja det är faktiskt så.
I princip iallafall. Låt oss ta TV-program som exempel. Ju meningslösare programidé, ju dummare deltagare och ju mindre syfte programmet har, desto roligare blir det. Den ändlösa raden av dokusåpor har överbevisat detta.
Och precis som det är med TV-program är det med bloggar. Intelligenta, intellektuella, bildade och välskrivande bloggare, som jag själv till exempel, i all ära, men det är inte vi som får de höga läsarsiffrorna. Varför?
För att det är fan så mycket roligare att läsa en totalt ordblind jubelidiots blogg. Där så enkla grejer som särskrivningar i stil med "skit kul" och "super bra" genererar skrattsalvor nog för att man ska besöka bloggen regelbundet.
Det är så det fungerar i världen, mina vänner; ju sämre du är, desto bättre går det för dig.
Nu förstår jag hur det kommer sig att vi har en borgerlig regering...
/ Sjusovaren, the damn good one.
Underbar
Återigen; håll till godo!
Idag är dagen det är en skam att vi behöver
Men om det är skam över det, vad är det inte mot den skam det innebär att vi behöver vika en speciell dag åt att visa vår kärlek åt varandra?
Är inte äkta kärlek evig, och skall inte äkta kärlek visas spontant?
Jag vill gärna tro att den dagen jag ska visa upp att jag älskar någon riktigt djupt, så gör jag det för att jag känner att jag vill visa personen hur mycket jag faktiskt älskar den. Inte för att märkligt uppkomna traditioner kommenderar mig att visa personen att jag älskar den. Och för att vända på det; hur mycket kärlek upplever man egentligen för att någon följer den grå strömmen och visar en lite kärlek bara för att det råkar vara den 14/2?
Att det är kommersiella krafter som ligger bakom upphausningen av den här "högtiden" som skett de senaste åren är det väl få som motsätter sig, omsättningen av "alla-hjärtans-dag-presenter" (alt. "Valentines-gifts" om man vill vara jävligt hipp) ökar konstant. Och det har ju detaljhandelsbranschen ett jätteintresse i att det fortsätter så, såklart. Inte minst floristerna...
Nej, jag hoppas innerligt att ni inte på något sätt varit extra kärleksfulla idag. Faktiskt. Jag hoppas att ni alltid är kärleksfulla mot alla människor, men att vi skall ha en dag för det är bara befängt. Låt oss gemensamt se till att alla hjärtans dag blir en tradition som snabbt får självdö.
Tack för ikväll.
/ Sjusovaren, the one and kärleksfulla...
Din historia
Jag kan och vill inte i detalj redogöra för er allt vad som hänt, sagts och tänkts. Men den har verkligen förändrat mig mycket.
Och slutresultat blev att jag kom att tänka på ett klassiskt talessätt; "alla har en historia att berätta". Men det är mer än bara det, alla har en viktig historia att berätta. Och det är den historien du måste sprida, även om den tynger dig, svärtar ner ditt förflutna, så är den en stor del av det som är du, och det måste du acceptera, och låta andra lära av din historia.
Det är också mycket intressant att studera dessa historier, för medans man gör det går det ofta upp både för berättaren och för lyssnaren hur oerhört unik varje historia är, och vilken betydelse och kraft som trots allt gömmer sig i historien. Men det är inte alltid lätt att upptäcka vad som är just ens egen historia, men den finns där, inom dig. Ibland i ditt medvetna, ibland i ditt undermedvetna. Men om du bara låter tankarna flöda fritt, och släpper lös alla de minnen, tragedier och lyckliga stunder, som finns inom dig, så kommer också din historia snart att uppenbara sig.
Vi lär oss av historien. Både av vår egen historia, och av andras historia. Både av individens historia, och av samhällets historia. Och vi får aldrig, aldrig, förringa det historien har att säga oss. Detta gäller framför allt när du analyserar din egen historia. Även om det är av ödmjukhet, och ödmjukhet är ett gott ting, så får du aldrig förringa eller nedvärdera din historia, för den är lika unik som du, rent av kan det vara så att det är just den här historien som gör dig unik. Och det gör den till något mycket, mycket värdefullt. Därför måste du också berätta din historia, låt framtiden lära sig av det förflutna, och berätta din historia i sin helhet, annars kommer den att falla i glömska. Och det är den alltför värdefull för att vi skall ha råd med.
// Sjusovaren.
Läs detta och bli inspirerad...
Som ni alla eventuellt har märkt så tycker jag hyfsat illa om när det går inflation i saker. Och det gäller inte bara ekonomisk inflation, det kan vara vad som helst som uppstår (alt. används) i sådan utsträckning att det slutligen förlorar sitt värde.
Som den restriktive (ja, tro det eller ej) man jag ibland kan vara så har jag under en tid studerat en del olika bloggar med olika inriktningar, vars enda gemensamma nämnare är att de alla ryms under domänen blogg.se.
Jag har hyllat, hånat och kritiserat. Jag har tänkt, ifrågasatt och filosoferat.
Men en sak jag verkligen fastnat för är den ändlösa, och oftast helt värdelösa, form av inspiration alla relativt poänglösa bloggar vill exponera en för. Vare sig det gäller klädval, livsåskådning, musiksmak eller interiörsstilar så skall man konstant "läsa, se och inspireras". Och alltså jag vet inte, men klänningar lika konkreta som en tavla av Picasso, låtar lika välsmakande (bildligt talat, alltså) som avslagen champagne och köksinredningar lika smakfulla som en knippe broccoli, blir man så j*vla inspirerad av det? Nej, faktiskt, jag står över...
I slutändan handlar ju allt bloggande om att man faktiskt vill ha uppmärksamhet och att man vill att folk ska tycka att man gör något bra. Ja, det är faktiskt även mitt innersta syfte med den här bloggen.
Men jag hoppas, ja jag faktiskt ber er, låt er för allt i världen inte inspireras av den här bloggen. Det mesta som skrivs här, eller på många andra bloggar, är sannerligen ingenting att ta efter!
Sjusovaren, the one and... inspired?
Käftsmällar
Jag menar alltså inte bokstavliga käftsmällar, utan mer bildligt talat, psykiska käftsmällar. D.v.s när man på ett mycket fräckt sätt klämmer åt den och milt skäller ut någon för dennes åsikter.
'Käftsmällar är ett retoriskt grepp jag emellanåt använder mig av, dels för att det faktiskt ibland (dock sällan) faktiskt fungerar. Vi vet väl alla att vissa människor ibland behöver en örfil för att vakna och få upp ögonen? Dels använder jag mig av det också för att det skänker en själv en sådan oerhörd självtillfredsställelse som ger en njutningsvåg man kan surfa ganska länge på. Nej, usch vad hemskt det lät.
De flesta menar ju dock att man skall hålla sig undan dessa retoriska käftsmällar av den anledningen att de oftast bara rör upp känslorna i en diskussion och att de sällan genererar i att man faktiskt får sin vilja igenom. Dessutom så finns det ju ett ganska väl verklighetsförankrat uttryck som säger att våld föder våld. Förutsatt att det stämmer skulle det innebära att det efter ett tag gick inflation i de retoriska käftsmällarna, vilket vid sitt kulmen möjligtvis skulle resultera i att alla bara gick runt och skällde på varandra. Ack, vackra värld...
Generellt tror jag att retoriska käftsmällar bör lyda under samma filosofiska(?) lagar som alla andra ting: Använd dem sparsamt, i lägen där de sig bör väl, så att det inte går inflation i dem, då de vid allt för flitigt användade förlorar sitt värde och dessutom utvecklar en form av immunitet bland människor mot dessa käftsmällar.
Alltså: Använd dem, men sparsamt och med stil och finess.
/ Sjusovaren
Jag talar ut...
- Jag brukar säga att man bör avrätta alla folkpartister. Men så elaka ska vi inte vara, 9 av 10 är nog tillräckligt.
- Jag hävdar konsekvent att Trelleborgs FF är principiellt värdelösa på att spela fotboll. Men de är nog inte ens så pass bra.
- Jag påstår ofta att 100% av alla 14-åringar är hjärndöda. Den korrekta siffran ligger nog runt 122%.
- Jag brukar säga att man ska multiplicera min skostorlek (~45) med fem(5) för att få min IQ. Jag har dock insett att man snarare ska dividera skostorleken med två(2) för att få den korrekta IQn.
- Jag brukar påstå att det aldrig slutar bra när en grupp människor utan vapen börjar bråka med en grupp människor med vapen. Men; det beror ju helt på vilka som håller i vapnen...
- Jag brukar instämma i uttrycket "blondies have more fun", men faktiskt, hur kul kan de ha när jag driver med dem konstant?
- Jag uppfattas ofta som en dålig förlorare, vilket jag brukar bekräfta att jag är. Jag har dock förstått att jag är en helt värdelös förlorare, för om jag bara hade varit dålig, så hade jag åtminstone kunnat ta en förlust hyfsat.
- Jag hävdar envist att jag är en ärlig människa, men det är ju uppenbart hur svårt jag har att hålla mig till sanningen...
/ Sjusovaren, the one and honest...