sjusovaren

Ja, ni som läser min blogg hyfsat regelbundet, alt. bara valt att läsa den senaste inläggen jag slängt in, märker att min ironi har tenderat att spåra ur allt mer. Men inte idag, idag ska jag (försöka) hålla mig kort och seriös angående en sak jag vill markera min ståndpunkt i, nämligen käftsmällar, en företeelse som oftast betraktas som ett retoriskt (över)grepp.

Jag menar alltså inte bokstavliga käftsmällar, utan mer bildligt talat, psykiska käftsmällar. D.v.s när man på ett mycket fräckt sätt klämmer åt den och milt skäller ut någon för dennes åsikter.

'Käftsmällar är ett retoriskt grepp jag emellanåt använder mig av, dels för att det faktiskt ibland (dock sällan) faktiskt fungerar. Vi vet väl alla att vissa människor ibland behöver en örfil för att vakna och få upp ögonen? Dels använder jag mig av det också för att det skänker en själv en sådan oerhörd självtillfredsställelse som ger en njutningsvåg man kan surfa ganska länge på. Nej, usch vad hemskt det lät.

De flesta menar ju dock att man skall hålla sig undan dessa retoriska käftsmällar av den anledningen att de oftast bara rör upp känslorna i en diskussion och att de sällan genererar i att man faktiskt får sin vilja igenom. Dessutom så finns det ju ett ganska väl verklighetsförankrat uttryck som säger att våld föder våld. Förutsatt att det stämmer skulle det innebära att det efter ett tag gick inflation i de retoriska käftsmällarna, vilket vid sitt kulmen möjligtvis skulle resultera i att alla bara gick runt och skällde på varandra. Ack, vackra värld...

Generellt tror jag att retoriska käftsmällar bör lyda under samma filosofiska(?) lagar som alla andra ting: Använd dem sparsamt, i lägen där de sig bör väl, så att det inte går inflation i dem, då de vid allt för flitigt användade förlorar sitt värde och dessutom utvecklar en form av immunitet bland människor mot dessa käftsmällar.

Alltså: Använd dem, men sparsamt och med stil och finess.

/ Sjusovaren