sjusovaren

Först ska jag rätta mig själv. Den medicinska termen för hicka är inte hyperakustiskakontradiafragmavibrationer, utan tydligen "Simultus". Eftersom det låter som latin, så är det förmodligen korrekt. I övrigt tyckte jag att hyperakustiskakontradiafragmavibrationer förklarade bättre vad det var som var i görningen, men det är ju faktiskt inte latin.

nu till lite allvar. Faktiskt allvar, jag ska försöka iallafall.

Som vanligt har jag läst insändarna i Dagens Nyheter, dels för att det är intressant att se vad gemene intelligente eller mindre intelligente människa har att säga. Dels för att det ofta är bra underhållning. Som idag.

"Hur kan Josef Fritzl och Anders Eklund stämplas som psykiskt friska när man ser på vad de dömts för?"

Well, jag är inte jurist, och heller inte särskilt väl insatt, men mig veterligen är det svenska systemet skyldig att ge vård till en person som dömts för annars fängelsegivande brott om denne befaras vara psykiskt sjuk. Om man då gör bedömningen att Fritzl/Eklund inte är mottagliga eller på annat sätt onåbara med denna psykvård, vad är då poängen med att sätta dem på vård in eternity?

Jag garanterar er att ingen av de nämnda kommer att komma ut fria i samhället igen förrän de bedöms kapabla att leva ett lagföljande och drägligt liv. Varför de gjort som de gjort, vet förmodligen ingen utom de själva. Men det är rättssystemets sak att bedöma huruvida de är psykiskt sjuka eller inte, och avgöra påföljder för de brott de begått. Det är inte en sak som den stora massan av människor ska göra. Inte massmedia heller.

Och ingen av de nämnda kommer heller att bli varken mer eller mindre psykiskt friska av att trångsynta individer skickar in insändare och demoniserar om vilka monster dessa människor är.

Sluta upp, omedelbart!


That's all for now.

/ Sjusovaren, the one and... sakliga?

Den gångna dagen, ondag 12 februari 2008, har varit den mest betydelsefulla dagen i mitt liv på mycket länge.

Jag kan och vill inte i detalj redogöra för er allt vad som hänt, sagts och tänkts. Men den har verkligen förändrat mig mycket.

Och slutresultat blev att jag kom att tänka på ett klassiskt talessätt; "alla har en historia att berätta". Men det är mer än bara det, alla har en viktig historia att berätta. Och det är den historien du måste sprida, även om den tynger dig, svärtar ner ditt förflutna, så är den en stor del av det som är du, och det måste du acceptera, och låta andra lära av din historia.

Det är också mycket intressant att studera dessa historier, för medans man gör det går det ofta upp både för berättaren och för lyssnaren hur oerhört unik varje historia är, och vilken betydelse och kraft som trots allt gömmer sig i historien. Men det är inte alltid lätt att upptäcka vad som är just ens egen historia, men den finns där, inom dig. Ibland i ditt medvetna, ibland i ditt undermedvetna. Men om du bara låter tankarna flöda fritt, och släpper lös alla de minnen, tragedier och lyckliga stunder, som finns inom dig, så kommer också din historia snart att uppenbara sig.

Vi lär oss av historien. Både av vår egen historia, och av andras historia. Både av individens historia, och av samhällets historia. Och vi får aldrig, aldrig, förringa det historien har att säga oss. Detta gäller framför allt när du analyserar din egen historia. Även om det är av ödmjukhet, och ödmjukhet är ett gott ting, så får du aldrig förringa eller nedvärdera din historia, för den är lika unik som du, rent av kan det vara så att det är just den här historien som gör dig unik. Och det gör den till något mycket, mycket värdefullt. Därför måste du också berätta din historia, låt framtiden lära sig av det förflutna, och berätta din historia i sin helhet, annars kommer den att falla i glömska. Och det är den alltför värdefull för att vi skall ha råd med.

// Sjusovaren.

Ja, ni som läser min blogg hyfsat regelbundet, alt. bara valt att läsa den senaste inläggen jag slängt in, märker att min ironi har tenderat att spåra ur allt mer. Men inte idag, idag ska jag (försöka) hålla mig kort och seriös angående en sak jag vill markera min ståndpunkt i, nämligen käftsmällar, en företeelse som oftast betraktas som ett retoriskt (över)grepp.

Jag menar alltså inte bokstavliga käftsmällar, utan mer bildligt talat, psykiska käftsmällar. D.v.s när man på ett mycket fräckt sätt klämmer åt den och milt skäller ut någon för dennes åsikter.

'Käftsmällar är ett retoriskt grepp jag emellanåt använder mig av, dels för att det faktiskt ibland (dock sällan) faktiskt fungerar. Vi vet väl alla att vissa människor ibland behöver en örfil för att vakna och få upp ögonen? Dels använder jag mig av det också för att det skänker en själv en sådan oerhörd självtillfredsställelse som ger en njutningsvåg man kan surfa ganska länge på. Nej, usch vad hemskt det lät.

De flesta menar ju dock att man skall hålla sig undan dessa retoriska käftsmällar av den anledningen att de oftast bara rör upp känslorna i en diskussion och att de sällan genererar i att man faktiskt får sin vilja igenom. Dessutom så finns det ju ett ganska väl verklighetsförankrat uttryck som säger att våld föder våld. Förutsatt att det stämmer skulle det innebära att det efter ett tag gick inflation i de retoriska käftsmällarna, vilket vid sitt kulmen möjligtvis skulle resultera i att alla bara gick runt och skällde på varandra. Ack, vackra värld...

Generellt tror jag att retoriska käftsmällar bör lyda under samma filosofiska(?) lagar som alla andra ting: Använd dem sparsamt, i lägen där de sig bör väl, så att det inte går inflation i dem, då de vid allt för flitigt användade förlorar sitt värde och dessutom utvecklar en form av immunitet bland människor mot dessa käftsmällar.

Alltså: Använd dem, men sparsamt och med stil och finess.

/ Sjusovaren

Först och främst: Den här texten är rakt igenom ironisk, bitter, cynisk, underhållande och mansgrisig. Så om Du ogillar någon av de ingredienserna, var vänlig sluta läs inlägget här och nu. Ingenting av det som står i detta inlägg är mina egentliga åsikter, så kommentarer som eventuellt framkommer av uppstående reaktioner fylla av rent hat undanbedes vänligen. Men inga kommentarer kommer givetvis censureras.

---

Ett förhållande mellan en man och en kvinna kan å det enklaste liknas vid en gammal hederlig kolonialisering. En kolonialmakt (mannen) kliver rakt och bestämt in i kolonins (kvinnans) vardag och säger "Stopp. Nu är det slut. Härmed tar jag över, och mitt ord är det som gäller från nu".

Och under de omständigheterna lever från och med det kolonialmakten (mannen) och kolonin (kvinnan) nu sina liv. Kolonialmakten (mannen) egentligen fullständigt oberoende av kolonins (kvinnans) inkomster, hängivenhet och stöd. Kolonin (kvinnan) däremot är helt och fullständigt beroende av kolonialmaktens (mannens) ekonomiska och sociala stöd. Det råder helt enkelt en form av enkelriktad symbios, ett beroende.

Så varar det fram tills den dag kolonialmakten (mannen) bestämmer sig för att det härmed får vara nog, kolonin (kvinnan) får nu klara sig på egen hand. Kolonialmakten (kvinnan) tar sitt och drar och lämnar kolonin (kvinnan) utan vare sig betalningsmedel eller proviant.

Och det som vanligen sedan händer med kolonin (kvinnan) är att det uppstår ett maktvacuum. Olika fraktioner ser sin chans till makt och totalt inbördeskrig uppstår.

Det låter väl helt rimligt, eller hur?


Den enda egentliga skillnaden är att kolonialmakten suger ut sin koloni på rikedomar. Men vanligtvis är det kvinnan som suger ut sin man på pengar.


/ Sjusovaren


PS. 
återigen: Denna text är ämnad att vara helt ironisk. Jag ber er ödmjukt att inte reagera med vrede på den. Tack för visad hänsyn!
DS.

Hittade en gammal text jag skrev förra våren som ligger uppe på sajten haket.com. Nu kommer den upp även här.


Ditt liv, ditt enda liv

En vis man sade en gång: "Allt är lidande, och det är dess begär som skapar lidandet. Det slutgiltiga når man om man gör sig av med alla sina begär, då är man fri, och då kan man vara lycklig". Nåja, det kanske inte var exakt så han sade det, Buddha, men det var i stort sett så, och det var det han menade.

Och jag tror vi bör tänka på hans ord än idag, för det ligger mycket sanning i det. Det har med hela livets mening att göra; världen idag är formad för människor med ett oändligt begär, man vill ha allt, och du måste vara allra bäst för att få det. Men själv tycker jag att det måste finnas något bortom allt materiellt, och då menar jag inte något spirituellt. Jag menar att en annan värld är möjlig, men vi måste öppna upp våra synfält, släppa vårt tunnelseende, och tänka om. Det är inte den som är rikast när han dör som vinner, han dör bara, utan att varken vinna eller förlora. Och jag tror det gäller även den mest förmögna när han ligger på dödsbädden, att han känner att det fanns någonting han ville ha gjort annorlunda.

Många menar att kärlek är det allra yttersta goda, att världen blir bättre med mer kärlek, att kärleken är livets mening, osv. Men själv är jag skeptisk, jag har själv en gång trott mig vara kär. Men jag var egentligen mer fängslad än lycklig. Fängslad i samvetets bojor, med plikter och skyldigheter ända upp till halsen. Och inte var jag lyckligare. För att känna att du verkligen har fått ut något av ditt liv, det enda liv du någonsin kommer att få, våga se saker ur andra perspektiv, var förnuftig och fundera över din vardag. Är den värdefull? Är det verkligen det liv du vill leva, som du just nu lever? Jag menar inte att du lever ett dåligt liv, men låt inte andra styra det. Du måste själv fatta besluten som förändrar ditt liv, ditt enda liv.